FOLKHÖGSKOLOR I EUROPA
personlig
utveckling
Utveckling
och kultur
Sokrates
Framtagen
av deltagare i EU:s Sokratesprojekt: ”Promotion of flexible learning in new
environments through European Network of Folk High Schools”. /FLENOFHS/
Referens: 90518-CP-1-2001-1-LT-GRUNDTVIG-Gl
Översättning
Annika Rubensson
2004
Denna skrift är resultatet av ett samarbete mellan kollegor och experter från Litauen, Sverige, Danmark, Tyskland, Island, Italien, Cypern och Polen inom ramen för Sokrates - Grundtvigprojektet: ”Promotion of flexible learning in new environments through European Network of Folk High Schools” förkortat: FLENOFHS.
Projektets mål är att utveckla förbindelser mellan vuxenutbildningsinstitutioner och folkhögskolor, att utveckla och stärka folkhögskolerörelsen i Europa efter varje lands förutsättningar, att skapa ett europeiskt folkhögskolenätverk som ett verktyg för tillgång och tillgänglighet för vuxnas lärande genom utveckling, utbyte och spridning av metoder för nyskapande utbildning och bra praktiska tillämpningar.
Under projektets tre år kommer följande mål att uppnås:
Folkhögskolan är en unik, institutionell konstruktion med rötter i 1800-talet. Den erbjuder ett brett spektrum av utbildningsmöjligheter för vuxna med skiftande bakgrunder. Folkhögskolan är mycket viktig ur ett livslångt lärandeperspektiv. Det livslånga lärandet är nyckeln till det 21: a århundradet. Det förbinder tanken om det lärande samhället med utbildningsorganisationerna. Tanken med att förmå vuxna att återvända till studier berikar också utbildningsprocessen, eftersom vuxna har livserfarenheter som en skicklig lärare kan dra nytta av.
Erfarenheter från europeiska folkhögskolor visar att det brister i informationen om den verkliga situation som Europas folkhögskolor befinner sig i. Folkhögskolor i flera av de skandinaviska länderna befinner sig i kris: ett flertal skolor har lagts ner, vissa skolor har en överkapacitet och ekonomiska problem, antalet studeranden minskar; andra skolor fungerar tillfredsställande beroende på ytterst olika förutsättningar i respektive länder. Det finns inga folkhögskolor i Sydeuropa.
Man kan finna att folkhögskolans kris till viss del är förenad med behovet av en utveckling av lednings- och organisationsstrukturer, lika väl som förbättring och tillämpning av nya pedagogiska metoder. Den nyskapande potentialen behövs: folkhögskolan måste finna nya, innovativa metoder och grepp; nätverksaktiviteter och informationsutbyte, inte bara mellan folkhögskolor utan också mellan olika vuxenutbildningsinstitutioner.
För att nå detta syfte, gjordes en jämförande analys av rådande grundsatser för folkhögskolor och liknande organisationer gällande år 2002. Resultaten av denna jämförande analys visar på likheter och olikheter inom institutionerna i de samverkande länderna. Det finns artiklar av en dansk expert och från vår ”vilande samarbetspartner” från Polen.
Genom att använda sig av denna skrift, kan var och en som är intresserad av folkhögskoleutveckling, hitta information om den verkliga situationen, folkhögskolans starka och svaga sidor. Den kan också ge en möjlighet till förbättring av folkhögskolans organisations- och ledningsstruktur, skapa den ultimata folkhögskolemodellen; etablera folkhögskolor i Syd- och Nordeuropa.
Non-Formal Education in Denmark
-exemplet
folkhögskolan
Ordet informell utbildning, används inte allmänt i Danmark. Istället används begreppet folkupplysning (folkbildning), vilket betyder fri och frivillig utbildning utan kommersiella eller yrkesmässiga mål. Examina avläggs inte inom folkbildningen.
Folkhögskolebegreppet går tillbaka till biskopen och författaren Nicolai Frederik Severin Grundtvig (1783-1872). Han hade fått idén vid återkommande besök vid engelska universitet, där internatskoletraditionen var stark. I flera artiklar 1830 presenterade han folkhögskoleidén som en internatskola i vilken den tidens autoritära pedagogik skulle ersättas av ett nytt sätt att undervisa och lära in som i huvudsak förlitade sig till det ”levande ordet” eller muntlig undervisning och kommunikation.
Föreläsningar i samband med samtal mellan elever och lärare och elever och elever skulle utgöra en väsentlig del av undervisningen. Grundtvig betonade också ”livets skola” i stället för ”dödens skola”. Med det senare begreppet avsåg han den tidens grundskola med sin strikta disciplin och utantillstudier i latin och grekiska.. ”Livets skola” skulle ge utrymme för sång, musik, teater, folkdans, berättande och massor av samtal. Folkhögskolan skulle vara en internatskola för unga mellan sexton och tjugo år; den ålder då de var som mest receptiva.
En annan stark påverkan kom från Christian Floor (1816-1875), som grundade den första folkhögskolan i Danmark i Rudding i norra Schleswig 1844. Han inspirerades av Grundtvig, men ville ge skolorna en nationell prägel. Han oroades över det tyska inflytandet i området och ville stödja dansk kultur och identitet.
En tredje stark inverkan kom från Christen Kold (1816- 1870), som grundade en folkhögskola 1851 i Ryslinge på Fyn. Han påverkades av den folkliga, kristna väckelserörelsen i mitten av 1800-talet. Han ville att folkhögskolan skulle vara som ett hem med en from och kristen atmosfär. Han ville ”enliven (leva) before enlighten (lära)”.
De flesta folkhögskolor grundades från 1860 och framåt. I början var deltagarna unga män från bondfamiljer, men fr.o.m.1885 accepterades såväl unga män som kvinnor.
Skolorna hade helt olika inriktning, och var helt oberoende av staten, eftersom de var privata, ideella och självägande. En del skolor var vanliga grundtvigianska skolor, andra hade en starkt kristen inriktning och 1907 grundade den unga arbetarrörelsen sin första arbetarfolkhögskola. Deras undervisningsplan var inte och är inte än i denna dag reglerad genom statliga föreskrifter och pedagogiken och undervisningsmetoderna bestäms av varje enskild skola och lärarkår. Skolorna var och är beroende av folks intresse i den meningen att om man inte får tillräckligt många elever har man inget annat alternativ än att lägga ner skolan.
Folkbildande kärnkurser på folkhögskolor i grundtvigiansk mening betydde, att kunskap var utbildning för livet och insikt i att hantera väsentliga existentiella, sociala eller politiska livsfrågor. Omsatt till skolämnen betyder det kurser i litteratur, historia, politik, internationella frågor, nordisk mytologi, filosofi, konst, musik och konsthantverk (vävning, keramik etc.). På 1800-talet innebar utbildning för livet också matlagning och jordbrukskunskap.
För Grundtvig var det viktigt att unga människor och lärare upplevde ett liv i gemenskap och delade likvärdiga förhållanden. En folkhögskola liknade till stor del ett hem, där föräldrarna (rektorn, hans fru och lärarna) bodde tillsammans med de unga eleverna och ansvarade för deras välmående och integration i gemenskapen. Eleverna hade och har fortfarande hemlika plikter som att laga mat och städa. Eleverna kommer också med personliga problem till sina lärare och rektorn.
Det finns i Danmark idag, 2002, 89 folkhögskolor, inklusive ungdomsfolkhögskolor. Alla utom en, Borups folkhögskola i centrala Köpenhamn är internatskolor, vilket regleras genom folkhögskolelagen. På samtliga skolor utom en (The International Peoples College Elsinore, här sker undervisningen på engelska) bedrivs undervisningen på danska.
Åldersgränsen för att få studera på folkhögskola är 18 år. Man kan få börja som sjuttonåring, om man fyller 18 under vistelsen på skolan. Det finns ingen övre åldersgräns. Danmark har fyra ungdomsfolkhögskolor där genomsnittsåldern är mellan 16 ½ - 19 år.
Det kostar i genomsnitt 1 000 DK per vecka att gå på en lång kurs på tre månader och uppåt. Priset inkluderar undervisning, kost och logi. En kortkurs, en helgkurs t.ex. kostar cirka 2 700 DK.
Cirka hälften av folkhögskolornas kostnader täcks av statliga medel, den andra hälften av elevavgifter. Det statliga stödet baseras på elevantalet. Om folkhögskolorna inte kan locka till sig elever, måste de stänga. Detta råkar mellan två och tio skolor ut för varje år. En ny skola kan starta och få statligt stöd om den svarar mot de krav som ställs, till stor del består de av att skolbyggnaden måste uppfylla vissa normer samt att man har en sund ekonomisk plan. Slutligen, vilket också kan visa sig vara det svåraste, måste man kunna locka betalande elever.
Folkhögskolan har inga andra inträdeskrav än ålder. Men folkhögskolan kan, eftersom den är en privat institution, neka en elev tillträde om man tror att det kan bli svårt att integrera honom eller henne. Detta sker dock sällan.
Skolornas inriktning är mycket olika. Men en vanlig trend är att många folkhögskolor, inom ramen för regelverket, specialiserar sig inom något område, t.ex. musik, konst, film, hälsa, gymnastik, internationella studier, kristna studier, pensionärskurser eller kurser för funktionärer (på arbetarrörelseskolorna).
Även om folkhögskolorna i viss mån är specialiserade så erbjuder de alla folkhögskoleämnen såsom: musik, körsång, konst, idrott, studiecirklar eller klasser i litteratur, psykologi eller politik. Många folkhögskolor genomför också en veckolång resa inom eller utanför Danmark, som en del av kursen
Pedagogiken skiljer sig från skola till skola. Många skolor är praktiskt inriktade med verkstäder och arbetsgrupper för konst, musik (orkesterspel eller körsång, konsthantverk (keramik, vävning) eller idrott. Lärarna använder sällan läroböcker för de teoretiska studierna (förutom i språk), utan kan utgå från en tidningsartikel, del av en bok, en hel eller delar av en film eller video, för att sedan diskutera innehållet.
Ofta bjuds personer med intressanta och kontroversiella åsikter in för att hålla en föreläsning, som sedan följs av en diskussion. Denna diskussion eller dialog efteråt är central.
Lärarna försöker finna intressanta teman eller frågor som kan väcka intresse och diskussionslust. Det pedagogiska målet är att få eleverna intresserade och ställa frågor. Varje år väljer mellan åtta och tio procent av danska ungdomar och 40-45 000 vuxna att vistas en period på folkhögskola. De vuxna väljer i första hand kortkurser.
Till att börja med rekryterades unga människor från lantbrukarfamiljer till folkhögskolan, därefter kom deltagare med arbetarklassbakgrund, de flesta med kort skolunderbyggnad.
Runt 1970 kom en ny grupp elever till folkhögskolan, studenter med gymnasieutbildning. Den typiske studenten idag är en kvinna, 18-20 år, med gymnasieutbildning och en god allmänbildning. De kommer inte för att studera matematik eller språk eller andra allmänna ämnen utan söker mera specialinriktade studier.
Därför måste folkhögskolan, för att överleva och locka elever, skilja sig från gymnasiet både till innehåll och pedagogik.
Uppgiften att ge dem, unga och äldre, som inte har tillräcklig formell skolunderbyggnad i form av grundskola och gymnasium sköts idag i Danmark av vuxenutbildarcentra (VUC) i samtliga kommuner. Med andra ord; den formella vuxenutbildningen i Danmark sköts idag på annat håll än på folkhögskolorna.
Folkhögskolorna möter utmaningen med att skilja sig från andra utbildningsanordnare samt attrahera den unga utbildade målgruppen genom den specialisering som nämndes ovan. Många folkhögskolor skulle också presentera nya typer av kurser eller ämnen som ännu inte gjort sitt insteg i de formella läroplanerna, ämnen som ofta kan samlas under rubriken, personlig utveckling, t.ex. kroppsspråk, självförsvar, teamwork, konflikthantering, hälsa etc. Men de skapande ämnena med studiegrupper i teater, musik, konst, foto, skrivande etc. har fortfarande en stor plats på de danska folkhögskolorna. Dessa har utvecklats till platser där människor i gemenskap kan nå personlig utveckling. Att träffa olika slags människor är också en betydande drivkraft för unga deltagare. Naturligtvis betyder det faktum, att det är en miljö utan prov och examina och med lärare som är beredda att möta människors olika behov, mycket.
Ytterligare en aspekt med växande betydelse är folkhögskolans europeisering och internationalisering. Nämnas kan ett aktuellt exempel: i juli 2002 träffades 1 000 europeiska ungdomar från 10 EU-nationer, ansökarländer och Balkanstater på 13 danska folkhögskolor för att diskutera det nya Europa, bl.a. förslag till ny europeisk konstitution samt en vitbok för ungdomspolitik. Resultatet skulle skickas till 30 000 e-postadresser, såväl personliga som organisationstillhöriga, föreslagna av deltagarna.
Slutligen kan nämnas att regeringen uppmuntrar folkhögskolorna att
försöka locka deltagare från etniska minoriteter till folkhögskolan.
Jom
Boye Nielsen
Maj 2002
Non-formal Education and flexible Learning in
Sweden.
-exemplet folkhögskolan.
Den svenska folkhögskolan har en historia som sträcker sig mer än 130 år tillbaka i tiden. Folkhögskolan formades i en tid då det agrara samhället började ersättas av det industriella och när de första svaga tendenserna till demokrati kunde anas. Folkhögskolan skulle komma att spela en viktig roll i utvecklingen mot ett demokratiskt samhälle och bli bärare av en syn på kunskapsinhämtning, som kan kallas icke-formell utbildning i Sverige. Skolformen är också en viktig och betydelsefull gren av det vi kallar folkbildning. Den andra grenen på folkbildningsträdet är studieförbunden som organiserar studiecirklar, som också är att betrakta som icke-formell utbildning.
I
denna artikel kommer jag endast att behandla folkhögskolan som ett uttryck för
icke-formell utbildning. Jag vill inleda med att söka definiera begreppet non-formal education.
Det är inte helt problemfritt eftersom vi rör oss i ett gränsland mellan formell, icke-formell och in-formell utbildning eller lärande. Dessutom handlar ibland diskussionen om huruvida vi talar om formella institutioner eller formell utbildning. Det är ju inte omöjligt att bedriva icke-formell utbildning i en formell institution. Folkhögskolan kan naturligtvis betraktas som en formell institution där såväl formell som icke-formell utbildning bedrivs.
Låt oss försöka reda ut definitionerna. Det kanske är mer relevant att tala om lärande än om utbildning. Det formella lärandet sker oftast i en hierarkiskt organiserad struktur och leder till en examen. Kursplanerna är centralt planerade och likartat utformade för de skilda utbildningsnivåerna.
Det icke-formella lärandet – non-formal education – sker i en mängd fristående, mer eller mer organiserade aktiviteter som har frihet att arbeta utanför det reguljära och formella systemet och med ett mycket varierat utbud byggt på de studerandes egna behov.
In-formellt lärande kan enklast definieras som det lärande som sker helt oorganiserat i det dagliga livet i samspel på arbetsplatser, i hemmet, i vänkretsen.
Det icke-formella lärandet i Sverige utgår i sin begynnelse från de framväxande folkrörelserna i slutet av 1800-talet, frikyrkorörelsen, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Dessa folkrörelser är i sin tur förknippade med och en av förutsättningarna för den demokratiska utvecklingen i Sverige. I den traditionella skolan vid sekelskiftet 1900 gavs inga möjligheter att få inblick i hur ett modernt samhälle skulle kunna organiseras på demokratiska grunder. Inte heller fanns det någon kunskap att hämta för dem som skulle bära upp de folkliga rörelserna kring elementära frågor som bokföring, protokollskrivning, mötes- och organisationskunskap.
Således var folkrörelsemänniskorna tvungna att starta en självbildande skolning utifrån de behov som var för handen. Den fria folkbildningen föddes. Folkhögskolekurser och studiecirklar var och är ännu idag det mest framträdande uttrycket för icke-formellt lärande och utbildning, och där självbildningstanken är mycket framträdande.
Den kollektiva självbildningen blir en del av de stora, framväxande folkrörelsernas program både för att tillgodose folkets intressen och som ett medel i kampen att erövra samhällsmakten. Begreppen folkbildning och demokrati är i Sverige intimt förbundna med varandra. Folkbildningens egna aktörer betecknar inte sin verksamhet i termer av icke-formellt utbildning eller att lärandet sker på ett ickeformellt sätt. Men i jämförelse med den formella skolan kan man nog med fog påstå att på folkhögskolan sker utbildningen både på ett formellt och icke-formellt sätt, samtidigt som det informella inslaget kan vara starkt, t.ex. den verksamhet med lärande inslag som spontant växer fram vid skolornas internat.
Vad utmärker då folkhögskolans verksamhet som gör att vi kan anse den som varande en icke-formell lärmiljö? Flera forskare (Arvidsson, Larsson, Sundgren) har anfört flera olika
förutsättningar och definitioner. Jämförelsen utgår naturligtvis från den traditionella grund- och gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen. Oftast när vi talar om icke-formell utbildning/lärande är det de vuxne studeranden som står i fokus.
Det icke-fomella lärandet bygger för folkhögskolans del på ett antal ”friheter”:
· frihet att bestämma skolans inriktning
· frihet att välja kurser och ämnen
· frihet att fastställa kursplaner
· frihet att bestämma arbetssätt
· frihet att rekrytera elever och anställa lärare.
Ett annat sätt att beskriva hur det icke-formella lärandet formas utgår från det Larsson (1995) kallar ”utbildningens grammatik” – grammar of schooling. Så gott som alla vanliga skolor varhelst de finns i världen har en gemensam syn på hur utbildning ska formas; det handlar om kunskapens sönderdelning i bitar, läxor, lektioner, i förväg bestämda tidsmått, prov och examinationer och den ojämlika relationen mellan lärare och elev.
I Sverige har folkhögskolorna försökt och lyckats relativt bra med att bryta detta mönster genom att redan från början för mer än etthundra år sedan värna friheten och oberoendet gentemot samhället. Folkbildningen har således format sin egen ”grammatik” som baseras på frihet att själv forma kurser och utbildningar och försökt upprätta en mer jämlik relation mellan lärare/ledare och de studerande samt avstått från prov och examinationer.
Det blir alltid väldigt svårförklarat när den svenska folkbildningen ska beskrivas i termer som icke-formell utbildning eller lärande eftersom folkbildning i sig inte är något entydigt begrepp. Det vi ovan karaktäriserar som folkbildningens grammatik ser olika ut om den appliceras på studiecirklar eller i folkhögskolan. Om det vore möjligt att gradera det icke-formella inslaget så är nog studiecirkeln ”mer” icke-formell, och kanske också informell, än folkhögskolan.
All folkbildning i Sverige kan inte alltid definieras icke-formell och all icke-formellt lärande är inte att betrakta som folkbildning. Det kanske mest utmärkande för folkhögskolans lärprocesser är flexibiliteten som gör det möjligt för skolorna att bestämma sina egna kursplaner och att anpassa utbildningen utifrån de studerandes behov och förutsättningar.
Flexibelt lärande behöver inte nödvändigtvis vara knutet till folkhögskolan men just denna skolform har goda förutsättningar att utveckla ett flexibelt lärande med utgångspunkt från såväl innehåll som arbetsformer. Vuxnas vidareutbildning utgår oftast från behov av nya kunskaper för utveckling eller ny inriktning av yrkeslivet, för fortsatta studier eller för den personliga utvecklingen.
Om tankarna kring livslångt lärande ska få någon betydelse måste detta lärande ges både en icke-formell struktur och ett flexibelt arbetssätt. Accepterar vi att lärandet pågår livet igenom så bör vi också acceptera att detta lärande måste ske på ett informellt och icke-formellt sätt, och självstyrt i meningen att individen själv eller i grupp formar lärandet. I Sverige sker detta lärande i sin organiserade form främst på folkhögskolor och i studieförbund.
I dessa lärmiljöer kan man kombinera teoretiskt lärostoff med deltagarnas erfarenheter och den ”tysta kunskap” som växer i det ständigt pågående vardagslärandet. En gammal syn byggde på att föra in kunskaper i små doser i livet. Nu menar många, åtminstone vuxenpedagoger, att livet och lärandet hänger samman och bygger på den studerandes aktiva sökande efter relevanta och autentiska kunskaper. (Larsson, 1996) Vidare bör noteras att det icke-formella och flexibla lärandet i huvudsak står utanför de etablerade systemen.
Det finns forskare i Sverige (Gustavsson, 1996) som funderar över skälen till att vuxenutbildningen är organiserad i kommunala institutioner för formell utbildning, arbetsmarknadsutbildningen för yrkesutbildningen och folkhögskolan/studieförbund som folkbildning. Dessa skilda institutioner legitimerar sig utifrån denna uppdelning av utbildnings- och bildningsarbetet. Det stämmer dock inte riktigt med den reella praktiska verksamheten eftersom samtliga vuxenutbildningsformer överlappar varandra och sysslar både med yrkesutbildning, allmän vuxenutbildning och folkbildning. Således ges yrkesinriktade kurser på folkhögskolor, t.ex. för fritidsledare och journalister, och kurser med klart ”bildande” inslag inom arbetsmarknadsutbildningen, t.ex. kurser kring personlig utveckling.
Låt mig återgå till folkhögskolan och försöka använda exemplet genom att ange det ”fält” folkhögskolan arbetar inom. Under åren 1995-96 genomfördes en omfattande statlig utvärdering av svensk folkbildning, vars huvudresultat var att folkhögskolan i sin verksamhet klart uppfyller de allmänna mål som staten ställt upp för det ekonomiska stöd som ges till folkbildningen.
Folkhögskolan har tilldelats en kompensatorisk funktion när det gäller människors möjligheter till nya kunskaper som de gått miste om p.g.a. att de aldrig tagit del fullt ut i det obligatoriska skolsystemet eller av olika skäl ”sållats bort”. Denna andra chans är folkhögskolan och folkbildningen ensam om att erbjuda på villkor som utgår från de studerandes förutsättningar. (SOU 1996:75)
En annan viktig funktion i folkhögskolans verksamhet är att arbeta för att förankra, stärka och utveckla demokratiska ideal. I det dagliga arbetet i folkhögskolan förväntas verksamheten bedrivas i en anda av respekt, tolerans och jämlikhet – demokratin praktiserad i vardagen.
Folkhögskolans pedagogik bygger på en kunskapssyn som utgår från att människan har en vilja till aktivt skapande och en förmåga att söka den kunskap som är relevant och autentisk.
Grunden för denna icke-formella bildningssyn är ett flexibelt och självstyrt lärande där den lilla gruppens metodik med en skapande dialog står i centrum.
Denna kunskapssyn definierar bort atomism och enkla mätbara kunskaper till förmån frö en helhetssyn och en mer komplex bedömning. Till skillnad från det formella utbildningsväsendet vill folkhögskolan betrakta de studerande som vuxna ansvarskännande och kritiskt tänkande, kapabla att själva ta ansvar för sitt egna kunskapsbyggande.
Enligt den ovan nämnda utvärderingen så fyller folkhögskolan väl sin roll som en andra och i vissa fall kompensatorisk utbildningsväg samt utvecklar människor i demokratisk anda och arbetar med en pedagogisk grundsyn som uppmuntrar eget skapande och en helhetssyn på kunskapsinhämtningen.
I begreppet flexibelt lärande ligger också tanken att spränga det traditionella pedagogiska rummets väggar. Det IT-stödda lärandet som baseras på ett virtuellt klassrum är bara i sin linda. När denna ”kunskapsmarknad” har byggts ut kan vi se ett nytt och spännande informellt lärande som delvis utmanar såväl traditionell vuxenutbildning som folkbildning.